Klockan är nu 8 när jag skriver detta, och jag ska vara klar att dra till bussen egentligen. Men jag sitter faktiskt och tänker på att jävla fel vägar och dåliga val jag gjort i mitt liv, alla idiotiska breakups som jag trodde var det rätta men sen visade sig vara helt fel.

Finns nog iaf en tjej jag verkligen saknar.

Men men, vem är jag som visar mig sårbar liksom? Jag är definitionen av en Spartan så jag sväljer och kör vidare istället.

Varför är det alltid såhär?
Det man tror man vill ha vill man inte längra ha när man fått det? Och det man trodde man inte ville ha vill man direkt ha tillbaka när man blir av med det?


Livet tar konstiga vägar och ibland känns allt så jävla meningslöst bara.